Mitt i overkligheten

2008-05-23 [10:41] 

När jag ser tillbaka på året som gått så är det som att se en oredigerad, kaotisk film flimra förbi. Händelser som skakar om, totalt oförutsedda, och kraschlandar mitt i vardagen. Jag trodde aldrig att jag skulle bli en av dem som drabbades av det ofattbara. Att uppleva smärtan och förlusten av att en ung kvinna väljer bort livet.

Jag minns doften av hennes nytvättade hår när hon kramade mig sista gången. Hennes stora ögon som såg på mig och försäkrade att allt kändes okej. Djupt därinne syntes ändå hennes maktlöshet och förtvivlan, vilsenhet och rädsla. Ingen trygg punkt inom, och ett virrvarr runtomkring. Men ändå, så många som brydde sig, som älskade henne. Jag var helt övertygad om att hon skulle fortsätta ringa, oavsett vad som oroade, och be om hjälp. Jag minns när hon ringde ifrån Västerås och hade gått vilse, hon ville bara att jag skulle finnas i andra sidan luren tills hon kände igen sig igen. Och jag fanns där, då, precis som jag hade funnits nu om hon stannat kvar. Men hon valde att lämna in, passera mål och checka ut.

Det var den gången hon aldrig ringde.

Jag hörde sirenerna den där kvällen, kalla kårar ilade över min rygg och högg mig i magen. Hela atmosfären kändes olustig. När jag fick höra att en ung flicka tagit sitt liv mumlade jag tyst " bara det inte är du gumman", någonstans visste jag redan. Sent på natten ringde din mamma, jag sa " du behöver inget säga, jag förstår vad som hänt. " Sedan grät vi, skakade av den brutala verkligheten och det ofattbara val som du gjorde gumman. Jag var så arg på dig, så besviken, jag ville bara slå dig, bulta dig tillbaka till livet. Så många liv du berörde, så många som bär på ett tomrum efter dig, så förbannat många frågor.

Du dyker upp som gubben i lådan, jag kan känna din doft, se ditt leende, helt plötsligt då jag minst anar det. Musik spelas på radion som väcker tankarna på dig. Jag ser dina kompisar som fortsatte att kämpa, fortsatte att våga leva. Jag ser dem göra saker som du borde vara med på. För dem har du blivit den vackraste ängeln, de skriver till dig, besöker din grav, ropar på dig i förtvivlan, men de försöker gå vidare, försöker kämpa på. Livet är inte rättvist, det vet vi. Bara döden är rättvis, den möter vi alla. En del får möta den på nära håll många gånger innan den slutligen står öga mot öga med oss själva, en del väljer den hellre än livet. Jag har gett upp att försöka förstå vad som fick dig att välja den vägen. Jag har slutat försöka be dig ge mig styrka att orka framåt. Jag orkar nu, och är du med mig så hoppa upp bakpå cykeln så kör vi!